Bloggarkiv

Centern – krisdrabbat och PR-geni?

Ingen har missat Centerpartiets så kallade kris. Alla vet att deras förslag till partiprogram kallas idéprogram och lanseras med bokstäverna FB som Facebook fast i Centerns fall står de för Framtidsbygget. Det har vi sett i nyhetsinslagen. Alla vet att förslaget innehåller punkter om ändrad arvsföljd, slopad skolplikt, fri invandring och månggifte. Fler än jag lär under de senaste dagarna ha stillat sin nyfikenhet på resten av programmets innehåll genom att ta reda på mer.

De senaste dagarna har företrädare för Centerpartiet synts i alla media. Och till slut avbröt partiledaren Annie Lööf sin semester i Thailand för att resa hem och ”ta kommandot”.

Resultatet? Centern framstår som ett ungt, friskt parti med djärva idéer och tillräckligt högt i tak för att våga debattera också mer kontroversiella yttringar. Till råga på detta har partiet en trygg, stark ledare i Annie Lööf. En ung kvinna som inte räds att hugga i och ta kommandot.

Så är Centern verkligen ett parti i kris? Eller är det ett parti med riktigt skarpt PR-folk?

DN

http://www.dn.se/debatt/vi-ar-inga-nyliberaler-utan-ett-folkrorelseparti

http://www.dn.se/nyheter/politik/nu-vantar-oppen-strid-inom-centerpartiet

http://www.dn.se/nyheter/sverige/partiledningen-ar-skarrad

http://www.dn.se/nyheter/politik/centerledaren-programmet-ska-skrivas-om

http://www.dn.se/nyheter/politik/fakta-centerns-ideprogram

Svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/annie-loof-avvisar-aven-forslag-om-skolplikt_7815484.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/annie-loof-far-kritik-hur-hon-an-gor-nu_7815156.svd

Aftonbladet

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16053004.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article16051737.ab

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article16052209.ab

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16046813.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16052564.ab

Expressen

http://www.expressen.se/nyheter/loof-frestar-pa-att-vara-ett-oppet-parti/

http://www.expressen.se/nyheter/annie-loof-tar-avstand-fran-manggifte-forslag/

SVT

http://www.svt.se/nyheter/sverige/loof-fragas-ut-i-aktuellt

http://www.svt.se/nyheter/sverige/konkurrentens-nalstick-mot-loof

SD:s framgång – mer än invandringspolitik

För några dagar sedan lyssnade jag på ett inslag i P1 om att Sverigedemokraterna vinner väljare från Moderaterna, Socialdemokraterna och soffliggarna. En kvinna som tidigare varit engagerad i Moderaterna och som numera är riksombudsman för SD förklarar att hon tilltalas av att SD är tydliga, står upp för vad de säger och har en öppen organisation medan hon upplever andra partier som att de tycker lika, inte vågar stå upp för vad de säger och inte ger någon tydlig information.

Trots att kvinnan hela tiden återkom till tydligheten som det viktigaste för henne så fokuserade reportaget och tillhörande debatt på SD:s invandringskritiska politik som den stora anledningen till att väljare går över till SD. En politik som SD själva numera börjar kalla för integrationspolitik, något som i sig ger anledning att undra hur länge till SD kan upplevas som tydliga. En riskabel balansgång kan tyckas, men än så länge framgångsrik.

Säkert är partiets hållning i invandringsfrågan viktig för många som väljer SD. Även kvinnan i reportaget förde ett resonemang kring rasism. Men när människor själva lyfter fram tydligheten så är jag övertygad om att det inte bör negligeras utan tvärtom lyftas fram och tas på allvar av de etablerade partierna. Faktum är att flera SD-väljare jag diskuterat med sagt att de inte alls bryr sig om just invandringsfrågan men att de vill rösta på ett parti som är tydligt och rakryggat med vad det står för.

Så, hur blev det så här? Har de andra partiera ingen politik? Eftersom jag tillhör Socialdemokraterna vet jag att vi har det och jag är övertygad om att detsamma gäller för övriga partier. Däremot förstår jag varför alltför många inte ser vad partierna står för idag, vad som skiljer oss åt, utan istället upplever oss alla som populistiska deltagare i en jakt på samma röster, redo att vända kappan efter vinden för varje väljare vi talar med. Hur ställer sig M till jobbskattevadrag numera? Är S för eller emot ROT och RUT?

Politikerna och partierna berättar ofta om sin politik på en tämligen ytlig, generell nivå. De talar om mål som fler jobb, kvalitet i äldrevården och så vidare.  När de ska visa sig riktigt hängivna visar de i bästa fall upp ett besök på ett äldreboende eller en förskola där de också passar på att prata med en undersköterska eller förskollärare för att illustrera sitt intresse för hur verkligheten ser ut för ”the small people”, nej förlåt, för ”vanliga människor” ska det såklart vara. Tyvärr, eller tack och lov, är detta inte nog för att övertyga väljarna.

Just tydligheten tror jag är nyckeln till framgång för partierna och receptet för ökat valdeltagande. Det i sig kommer att eliminera behovet av missnöjespartier på extremkanterna. Dessvärre finns anledning att befara att de etablerade partierna har glömt bort hur man är tydlig och gör sig förstådd utanför de inre kretsarna i de politiska residensen som landstingshus, kommunhus och Rosenbad. Den senaste tydliga politikern många relaterar till är Palme och många tycks till och med förena tydlighet inom politiken med den politik som Palme var tydlig med. Med de begränsningarna förstår jag att det kan upplevas svårt att kommunicera med människor idag, här och nu. Det har ju hänt en del sedan Palme om man säger så.

Palme var också en karismatisk ledare. Att hitta en sådan idag tycks svårt för samtliga partier. Jag misstänker att Centerns val av en ung och för allmänheten tämligen okänd kvinna till partiledare var ett djärvt försök som inte föll ut så som man hoppats. Inte helt oväntat när man väljer en som på papperet är 28 men framträder som sina kollegor i 50-årsåldern. Där har vi det igen – det blev otydligt. Man ville förändra utan att förändra. Kunna visa att man valt en ung kvinna utan att mista dem som föredrar en äldre partiledare. Något som ingen lyckats med tidigare och som inte lyckades den här gången heller. Hade de hittat och vågat satsa på den där riktigt karismatiska ledaren hade det på det stora taget säkerligen fallit väl ut både hos dem som ville ha yngre och dem som ville ha äldre.

Svårigheten att finna den karismatiska ledaren är dock ingalunda ett hinder för partiets tydlighet. Även en tämligen grå mus kan berätta om vad man vill att ens politik ska resultera i och varför. Som socialdemokrat vet jag precis varför jag tycker att utbildning, företagarfrågor och jämlikhet är viktiga. Jag kan beskriva målet, måla upp bilden av vad jag vill att vår politik ska resultera i, ge exempel från verkligheten på hur jag vill att det ska vara och hur det absolut inte får vara. En del tycker att jag har fel. Andra delar min uppfattning. Och det är helt okej. Börjar jag däremot ludda till det och anpassa målbilden efter vem jag talar med kommer snart ingen att tro på mig längre.

Ledarskap och förändring kräver mod och övertygelse. Vi i partierna måste våga visa tydligt vad vi erbjuder, vilken typ av samhälle vi vill leva i, vilken framtid vi vill skapa, hur och varför. Allt baserat på våra grundläggande värderingar som vi ju vilar så tryggt i. Sedan är det upp till väljarna att avgöra vilken typ av samhälle de vill leva i.

Jag skulle kunna ge exempel och fördjupa mig i frågor som är viktiga förmänniskor idag, typ 30 år efter Palme, men det är inte det som är mitt syfte med artikeln. Min avsikt är att lyfta fram ett problem inom svensk partipolitik, ett problem som gynnar invandringsfientliga krafter, samt att visa på en lösning. Resten är upp till partierna.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5326768

http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-har-normaliserats-i-medierna

http://www.dn.se/debatt/vi-har-politiken-som-bryter-utanforskapet

Utbildning behövs, Björklund!

Jag vet inte om Jan Björklund helt har gett upp om sin egen politik, om skolans förmåga, om unga eller om hans mål helt oförblommerat är att skapa hopplöshetens Sverige genom att placera människor i utanförskap redan i barnaår.

Hans förslag om att placera de unga människor som redan har det tuffast i nedkortade utbildningar utan teorietiska ämnen är inte bara det mest cyniska jag hört sedan sist han försökte få igenom ett liknande förslag. Det är också det mest idiotiska ur alla perspektiv jag kan komma på.

Om syftet är att minska antalet avhopp från gymnasiet, som Björklund påstår, undrar jag vilket syfte han anser att gymnasieskolan uppfyller. Inte att ge unga utbildning uppenbarligen. I så fall hade han lagt fram ett förslag som syftade till att säkerställa kunskapsnivån hos unga. Något konstruktivt och positivt. Men Björklund verkar han ha gett upp om gymnasiets uppgift att tillhandahålla utbildning. Istället verkar han nu rikta in sig på att försöka göra om gymnasiet till ett slags förvaringsinstitution. Syftet med det i sin tur är troligtvis att kunna visa upp att han fört en politik som gör att fler unga lämnar gymnasiet med dokumenterad utbildning.

Men en utbildning som leder till vad? För den unge troligtvis arbetslöshet och utanförskap, omöjliga att ta sig ur eftersom Björklund naturligtvis strypt möjligheterna till en andra chans genom Komvux för dem som redan har en gymnasieutbildning

För samhället växande arbetslöshet. Troligtvis med ökad kriminalitet, sjukdomsproblematik och andra kostnadskrävande tråkigheter som följd. Och en stor andel av befolkningen som är så lågutbildad att den tror på statistiken som Björklund visar upp om att ”fler unga går ut gymnasiet”. Känns lite som början på slutet för Sverige.

För Björklund ett avtryck som den som degraderade gymnasieväsendet till mänskligt förvar.

Om jag vore gymnasielärare skulle jag känna mig så djupt kränkt i min yrkesroll att jag förmodligen skulle säga upp mig. Eller engagera mig politiskt under paroller som ”Döda inte gymnasiet, Björklund!”, ”Utbildning behövs, Björklund!”, ”Mina elever förtjänar en chans i livet, Björklund!”.

http://blog.svd.se/politikdirekt/2012/02/lararforbundet-bjorklund-nedmonterar-gymnasieskolan/

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=4958470

http://www.lararnasnyheter.se/l-rarnas-tidning/2012/02/10/damberg-s-gar-bj-rklundf-rslag

Den som fostras till att ge upp innan den ens har prövat är inte fri att välja klass

De senaste dagarna har klassdebatten rasat i media, på Twitter och Facebook. Rörelsen Allt åt alla arrangerade överklassafari i Nacka och möttes av äggkastning, en kristdemokrat ville åka på underklassafari och radade upp alla fördomar han har om underklassen och folkpartisten Martin Lundqvist citerades i aftonbladet: ”Jag ser det som ett medvetet och individuellt val vilken klass man vill leva inom.”

En del har ställt frågan om klass ens existerar idag. Jag ställde precis samma fråga för några år sedan. Naivt förhoppningsfull om att begreppet klassamhälle tillhörde historieskrivningen och i djup förnekelse av de orättvisor jag såg runtomkring mig och som jag själv var drabbad av.

Så vad är klass? Jag ser det inte som en indelning baserad på status och pengar. Snarare på hur stor makt du har att påverka ditt liv. Oftast underlättar pengar och ett anrikt efternamn men det är mer komplicerat än så och handlar i grunden snarare om utbildning, tro på sin förmåga, kunskap om hur man förverkligar sina idéer och tryggheten att våga satsa.

Kommer man från en förmögen familj är sannolikheten större att man har alla dessa faktorer. Men det är ingen garanti. Även i ekonomiskt välbärgade hem kan missförhållanden existera som fullkomligt demolerar alla förutsättningar för frihet att välja i livet.

Likväl kan det i en familj som ur ett ekonomiskt värderingsperspektiv skulle betecknas som underklass finnas en förståelse för vikten av utbildning som ger deras barn väldigt goda förutsättningar att göra val i livet.

Men även om man definierar klass så som jag gör så kommer vi inte ifrån att klassamhället existerar och att vi omges av sprickor som hotar att krackelera till avgrundsdjupa klyftor som skiljer klasserna åt på mindre än en nanosekund.  Om detta vittnar varje barn som inte kan studera vidare för att det går ut grundskolan med ofullständiga betyg. Varje barn som växer upp i dysfunktionella hem utan att någon ingriper. Alla som lärt sig att ge upp innan de prövat.

Och nej, Martin Lunqvist, man väljer inte klass. De barn i vårt samhälle som uppfostras till att ge upp innan de ens har provat har inget val. Och deras barn kommer inte heller att ha det. Och just uppgivenheten gör att dessa personer hamnar i ekonomiskt underläge förr eller senare. Vilket förstärker uppgivenheten och slår ut deras och deras barn möjligheter att ändra sin situation och ”välja en annan klass”.

Om vi verkligen vill komma ifrån klassamhället och förverkliga Martin Lundqvists värld där man väljer klass så måste vi börja med att säkerställa att alla barn får utbildning och kunskap av högsta kvalitet oavsett deras föräldrars förmågor. Sedan måste vi skapa ett samhälle präglat av trygghet, där människor vågar tro och satsa. För en del handlar det omm att söka en tjänst, för andra om att starta företag.

Så, folkpartist Martin Lunqvist, hur ska ditt parti bidra till att göra ditt citat till sanning?

Läs Aftonbladets blogg också!

Barnen sist, som vanligt

Läser Hanne Kjöllers krönika om föräldrar som är beredda att ta till vilka medel som helst mot varandra och konstaterar att det inte hänt mycket sedan jag själv var liten. När föräldrar inte klarar av att agera moget och ansvarsfullt som en förälder borde är det barnen som kommer i kläm. Mörkertalen är stora när det gäller sexuella övergrepp mot barn – både övergreppen som begås och de som inte begås.

Två läger tycks ha formats där den ena sidan anklagar den andra för häxjakt och den andra kontrar med att anklagelser om sexuella övergrepp nästan alltid stämmer och om någon skulle dömas oskyldigt så må det vara hänt.

Som så gott som alltid ligger sanningen troligtvis någonstans däremellan. Att sexuella övergrepp mot barn begås finns det nu vuxna offer med minnen som kan vittna om. Liksom det finns rättsfall där den påstådde förövarens oskuld till slut bevisats.

”Ingen skulle ljuga om övergrepp” hör man ofta från den sidan som menar att anklagelser om sexuella övergrepp alltid har grund. Varför inte? Med den logiken skulle sexuella övergrepp inte heller existera. För vem skulle förgripa sig sexuellt på barn?

Nej, mitt sunda förnuft och logiska sinne säger mig att båda brotten förekommer. Tyvärr är falska anklagelser om sexuella övergrepp inte något som får några rättsliga konsekvenser som uppmärksammas. Men för barnet är det ett lika stort övergrepp att utsättas för övergrepp som att få höra att det utsatts för sexuella övergrepp av sin förälder om det inte har det.

Hanne Kjöller skriver om ett viktigt ämne som många inte vågar tala om just för att de båda sidorna kategoriserar människor som antingen troende på övergrepp eller troende på häxjakter.

Det är hög tid att skapa en sansad debatt kring det här ämnet. För barnens skull. De åtgärder som Hanne Kjöller nämner i sin krönika är en god början. Och jag skulle vilja komplettera med att förslå att falska anklagelser börjar betraktas och behandlas som de övergrepp mot barn som de faktiskt är. Det är viktigt att inte skrämma människor från att anmäla misstankar om att barn far illa. Men falska anklagelser om sexuella övergrepp är i högsta grad en mycket sjuk handling som kan få livslånga konsekvenser i barnets liv.

Likaväl som vi har en lagstiftning mot sexuella övergrepp mot barn för vi ha en lagstiftning som tillämpas mot falska anklagelser om sexuella övergrepp mot barn. För barnens skull. Låt deras trygghet komma först!

DN

 

Sälj inte ut vårt val av partiledare till Moderaterna!

Vi har just blivit av med vår partiledare. En partiledare som utsågs i en sluten, odemokratisk process som inte så sällan liknas vid ett påveval. I processen ingick att alla etablerade socialdemokrater skulle säga nej till att kunna tänka sig att åta sig partiledaransvaret. Sedan dess har flera andra partier exemplariskt visat upp hur man väljer ledare i öppna processer med många kandidater som berättar om sina politiska agendor och vilket ledarskap de vill stå för.

Av någon anledning har vi i Socialdemokraterna varit så paniskt skräckslagna för att diskussioner ska skapa splittring att vi hellre gjort avkall på öppenhet och demokrati när vi valt partiordförande. Och nu under Juholt-perioden har vi sett prov på hur det avkallet kostat oss förtroende och skapat en splittring mer allvarlig än någonsin tidigare. Dessutom har vi gett en person ett omöjligt uppdrag, utan mandat, mitt i schismer och missnöje med den process som är orsaken till hans position som partiordförande.

Vi har levt i ett klimat där ingen vågat kandidera öppet. Där det inte ansetts fint att skylta med sitt politiska program. Det har verkat som att ingen vill någonting längre. Ändå är det för de flesta inom politiken just den starka viljan som fått oss att engagera oss politiskt. Om man inte är djupt övertygad om att världen kan förbättras och av någon anledning, om det så är brist på andras handlingskraft, tror sig kunna bidra så tar man inte steget in i politiken alls.

Vårt agerande skulle lika gärna kunna vara beställt av våra politiska motståndare och strider helt mot våra grundläggande värderingar. Vi vill ju skapa ett samhälle där alla har möjlighet och förutsättningar att besluta om sitt liv. En flicka som växer upp i Skarpnäck, där jag själv gick i 1:a klass, ska ha samma möjligheter som en jämnårig pojke som växer upp i Danderyd att bli advokat, sjuksköterska, entreprenör, bilmekaniker eller läkare. Grunden till det är känslan hos de båda barnen av att ”ja, jag kan”. Om vi vill skapa det samhället kan vi inte själva skapa en kultur där ingen vågar säga ”ja, jag kan”.

Jag vet att vi har massor av kandidater som vill göra Sverige till ett tryggare land där alla har rätt att lyckas oavsett bakgrund. Det är dags att uppmuntra dem att visa upp sig. Det är dags för oss socialdemokrater att prata politik.

Jag hoppas innerligt att vi till nästa kongress kommer att genomföra en öppen process för att välja vår partiordförande och att välkomnar dem som är villiga att kandidera och noga lyssnar på hur de vill driva S-politik.

Utan den öppna processen riskerar vi att sätta nästa partiledare i precis samma situation som Juholt.

Och så några påminnelser om varför jag spenderar många kvällar och helger på möten och läsande tusentals sidor med handlingar, utredningar, lagtexter och så vidare:

Botad från cancer – vräks

Från pigkammare till Sveriges Magasin-drottning

Den obekväma sanningen om otillgänglighet i Sverige

Om partiledarvalet:

Aftonbladet,

%d bloggare gillar detta: