Kategoriarkiv: Sverige

Brev till Janne Josefsson och Uppdrag granskning

Hej Janne!

Jag såg ditt reportage om barnfattigdomen i Sverige igår. Eller egentligen handlade det om en felaktig PR-kampanj. Men samtidigt framstod det i ditt reportage som att barnfattigdom i Sverige består av barn som inte kan åka utomlands på semester, inte kan få den senaste iPhonen och dylika i-landslyxproblem. Du lyckades inte hitta barn som inte har vinterskor på vintern och som går hungriga. Lite i förbifarten konstaterade du att det finns föräldrar som lägger pengar på cigaretter istället för på barnens kläder eller mat.

Janne, jag har träffat barn som har trasiga sommarskor av tyg på vintern. Med hål i sulorna så att all snö kommer in. Jag har träffat barn som inte får mat varje dag hemma. Och jag är inte dummare än att jag begriper att de barnen som jag träffat inte är ensamma i Sverige om sin situation.

Janne, jag förstår också varför du hade svårt att hitta de här barnen. Du letade på fel ställen. Du åkte runt i områden där det bor många familjer med invandrarbakgrund. Och du frågade vuxna. Du kommer inte hitta de fattiga barnen på det sättet. Och jag kan tala om varför.

Barnen som lever i fattigdom i Sverige lever så på grund av en kedja av svek från vuxna och samhälle. Det handlar inte om att deras föräldrar inte får tillräckligt med pengar från socialtjänst, Försäkringskassan eller arbete för att kunna ge sina barn kläder och mat. Det handlar om att de har föräldrar som röker, super eller knarkar upp pengarna. Eller spenderar dem på fel sätt, till exempel på grund av psykisk sjukdom. Där har vi sveket i första ledet. Sedan har vi skola och socialtjänst.

Skolan där personalen inte orkar ha mer med vare sig lilla Lisa eller hennes alkoholiserade pappa eller tokiga mamma att göra. Deras orosanmälningar till socialen leder ju ändå ingenvart och att försöka tala med pappan eller mamman har visat sig lönlöst för dem som haft civilkurage nog att försöka. Så de väljer att inte se att lilla Lisa pulsar genom snön i trasiga tygskor. Och lilla Lisa försöker så gott det går att avleda uppmärksamheten från hennes trasiga skor, från hennes föräldrars problem med missbruk, psykisk sjukdom eller dylikt. För att smälta in och för att skydda dem som enligt naturens lagar ska vara hennes skydd – hennes föräldrar. Så hon kommer inte att gå och berätta att hon inte får mat hemma halva månaden för att mamma eller pappa super upp pengarna.

Och hos socialtjänsten skruvar man obekvämt på sig när man frågar mamman eller pappan om hon eller han har problem med droger eller alkohol eller psykisk ohälsa. När mamman eller pappan svarar nej är det enklast att nöja sig med det och låta henne eller honom missbruka vidare tills det går så långt att de står utan bostad och barnen måste omhändertas. Hellre skjuta fram problemen och blunda så länge det går än att konfrontera föräldern med dennes missbruksproblem och kräva att hon eller han låter sig behandlas för att få fortsätta ha sina barn. Soc vet att de betalar ut tillräckligt med pengar varje månad för att barnen i teorin ska kunna ha ordentligt med mat och kläder och att en av anledningarna till att barnen inte får det är socialtjänstens egen brist på handlingskraft. Dessa socialarbetare kommer inte att hoppa fram och säga att de låter barn gå hungriga för att de inte vågar försöka tvinga föräldrarna att ta tag i sina problem innan det är för sent.

Sedan har vi alla andra i samhället som ser dessa barn i trasiga skor och inte gör ett skvatt åt saken.

Janne, om du vill hitta de fattiga barnen ska du inte leta bland mörkhåriga människor. Du ska leta där det finns missbrukare och psykiskt sjuka för det är hos dem du hittar barn som lever i fattigdom. Och tyvärr tror jag inte du hittar så många genom att fråga. Föräldrarna själva kommer inte att säga ”Japp, det är mina barn du talar om. Jag kan inte låta bli att supa upp pengarna från soc trots att det innebär att mina barn inte har vinterkläder på vintern och att de inte får mat här hemma.” De här föräldrarna har ju ofta inte ens erkänt sitt missbruk eller sin psykiska sjukdom för sig själva. Och barnen kommer troligtvis inte heller att träda fram. De älskar förmodligen sina föräldrar trots deras missbrukande eller tokigheter de begår på grund av psykisk sjukdom. De kommer att neka för att skydda sina föräldrar och för att slippa bli omhändertagna av socialtjänsten och för att slippa bli stigmatiserade.

Att gå runt och fråga som du gör i reportaget är lite som att försöka identifiera mörkertalen barnmisshandel genom att gå runt och fråga ”Hej! Jag har hört att många fall av barnmisshandel förekommer men inte anmäls. Tror du att det stämmer? Jaså, det gör du? Jamen, visa mig då dessa barn och misshandlande föräldrar!”

Jag försvarar på intet vis några oseriösa PR-kampanjer. Men ditt sätt att förenkla och avfärda ett allvarligt problem går enligt mig inte heller att försvara. Problematiken med barn som far illa är inte ny men att du skulle välja att tackla den på det här viset och göra blundandet legitimt hade jag aldrig trott. Att du tar upp mamman som lägger pengarna på cigaretter tyder på att du redan är medveten om hur barnfattigdomen ser ut.

Janne, jag är besviken och skulle önska att du genast beger dig ut i Sverige och på riktigt söker rätt på de fattiga barnen och skildrar deras verklighet och de vuxnas och samhällets svek. Genom dina tidigare reportage vet jag att om någon har mod och förmåga nog att hitta dessa barn så är det du. Och efter gårdagens reportage är det enligt mig det enda anständiga att göra om du inte vill bli en av alla som blundar inför verklighetens obekvämare delar.

Hälsningar

Aurora

 

PS! Jag vill framhålla att inte alla inom skola och socialtjänst är som de ynkryggar jag beskriver i brevet. Bland dem finns också sanna hjältar som verkligen vågar stå upp för barnen och ni borde lyftas fram och hyllas! Tack för att ni finns!

 

http://www.svt.se/ug/barnfattigdomen-i-sverige-kraftigt-overdriven

Läxhjälps-RUT – för dig som vill slippa se dina barn några timmar till!

För ett par år sedan läste jag att vi aktivt lyssnar på och uppmärksammar våra mest närstående ungefär 8 minuter per dygn. 8 av dygnets 1 440 minuter! 0,6 procent! Ändå satsar vi nu genom skattesubventioner på att uppmuntra föräldrar att anlita extern hjälp med läxorna åt sina barn. Det är helt sjukt. Finner inga andra ord för det. Det är heeelt sjukt.

Det enda godtagbara argumentet, enligt mig, för att anlita extern läxhjälp är att man som förälder helt enkelt inte är kapabel att hjälpa sitt barn med läxorna. Då är det ett bevis på omtanke att anlita läxhjälp.

Men det är inte så regeringen tänkt. De som faktiskt inte är kapabla i Sverige idag att hjälpa sina barn med läxorna kommer inte att kunna dra nytta av subventionen eftersom de i de allra flesta fall tillhör grupper som inte har råd att nyttja RUT-läxhjälpen.

Det är inte ofta jag svär på bloggen, eller annars heller för den delen, men nu gör jag det. Vad är det här för missriktat jävla skitbidrag? Ge pengarna till skolan istället. Öronmärk dem så att de kommer de svagare eleverna till del. Eller satsa på läxhjälp för dem som behöver det!

Mer om läxhjälps-RUT:

Lärarnas Riksförbund: https://www.lr.se/opinionpaverkan/debattartiklar/arkiv/laxhjalpskaintevaraenfragaomatthapengar.5.30bff3351397a05549c80001326.html

Artikel i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15348371.ab

Ledarkrönika i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article16027576.ab

Artikel i DN: http://www.dn.se/nyheter/politik/laxhjalp-via-rut-ser-ut-att-ga-igenom

Socialdemokraterna: http://www.socialdemokraterna.se/Media/nyheter/Laxhjalp-till-alla-elever/

Artikel i Metro: http://www.metro.se/nyheter/ja-till-rut-avdrag-for-laxhjalp/EVHlle!9tS0ozpOGviK2/

SVT Debatt: http://debatt.svt.se/2012/09/04/rut-avdrag-for-laxhjalp-ar-ett-han-mot-sveriges-larare/

Vem vill ha assistansfusk?

Ännu en gång debatteras de ökande kostnaderna för den personliga assistansen. Frågan blir alltid het när fusk inom branschen avslöjats. Politiker, debattörer, tjänstemän och andra vill stoppa fusk och sänka kostnaderna. De assistansberättigade vill värna om assistansen, sin integritet och sina liv. Av någon anledning uppträder dessa sidor som varandras antagonister. Förstår inte varför det ska behöva vara så…

För vem vill att det ska vara möjligt att fuska med assistansersättningen? Fuskarna såklart. Det är de som borde vara skärrade av debatten. Och vilka är det som fuskar? Av avslöjandena som debatterats i media att döma är det knappast de assistansberättigade. Skatteplanerande bolag, organiserad brottslighet och psykopatiska anhöriga ligger bakom fusket. De assistansberättigade missgynnas ju bara eftersom assistansens existens ifrågasätts varje gång fusk avslöjas.

Hur kan ämnet ha blivit så infekterat när alla parter egentligen vill precis samma sak: Stoppa assistansfusket!

Föreslår att parterna sitter ned och med gemensam klokskap utformar ett regelverk som i görligaste mån omöjliggör fusk med assistansersättningen utan att inkräkta på de assistansberättigades integritet.

Som exempel på integritetskränkningar har jag läst att Försäkringskassan begär in uppgifter om hur många minuter toalettbesök tar etcetera. Men ett toalettbesöks längd kan väl knappast motverka fusk med assistansersättningen? Så den typen av kränkning borde kunna undanröjas mycket lätt.

Det här borde vara enkelt!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5383531

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5397043

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/varningslamporna-blinkar-kring-assistansersattningen/

Inblick som ger insikt – om jämlikhet i verkligheten idag

Gick in på en besökares blogg och hittade det här fantastiska inlägget: Jämställdhet 2012 Sverige – en MEGAbluff!

Jag gissar att många känner igen sig i olika delar av Cecilias träffsäkra beskrivning av vad som ofta händer med jämlikheten när man blir mamma. Hur man med käftsmällskraft blir varse att allt man kämpat för när det gäller att vara oberoende och jämställd rinner ur ens händer.

Redan när jag klev in på arbetsmarknaden fick jag lite sämre villkor än mina manliga kollegor eftersom jag förutsattes skaffa barn en dag och dessutom antogs vara den som skulle vara föräldraledig (Vill förtydliga att min nuvarande arbetsgivare Chas tillämpar lika lönesättning oavsett kön och familjesituation samt aktivt uppmuntrar manliga anställda att dela lika på föräldraledigheten och därmed är ett företag som tar ansvar för att främja jämlikheten.). Givetvis är jag nu när det här med föräldraledighet blivit aktuellt för mig den som tjänar minst, anses ha minst ansvar och vara mer ersättningsbar och därmed är det jag som är hemma. Det är jag som tar paus i karriär- och löneutveckling, där jag som sagt redan hamnat bakom mina manliga kollegor. Det är jag som tappar förmåner och pension.

Och trots att en kvinna som fått barn måste gå upp och mata och byta blöjor minst två gånger per natt och var tredje timme under dygnets övriga timmar, en syssla som kan ta allt mellan 30 minuter och flera timmar per tillfälle, har jag alldeles för många väninnor som förväntas städa, handla, laga mat och ta hand om alla familjens åtaganden som inte har med jobb att göra eftersom hon ”ändå är hemma” och inte arbetar. Och jag har hört alldeles för många män uttala dessa förväntningar. Jag är bara tacksam för att jag själv inte lever så.

Kvinnor som inte stannar hemma blir å andra sidan anklagade för att vara usla både som mödrar och människor. De antas strunta i sina barn och vara redo att gå över lik för karriärens skull.

En djupt sorglig sak i allt detta är att så många män reagerar defensivt inför beskrivningen av denna verklighet och antingen avfärdar den helt eller rycker på axlarna. Och det är det som får mig att känna total hopplöshet. För om hälften av befolkningen inte är intresserad av att kännas vid problemet så blir det väldigt svårt att åstadkomma förändring.

Jag tror uppriktigt inte att män, inte de flesta i alla fall, ignorerar den här typen av ojämställdhet av illvilja eller ens för egen vinnings skull. Jag tror att det är så enkelt att de inte har en aning. Jag hade ju ingen aning förut. De tror på allvar att bebisar sover sig igenom dagarna och att mammorna kan spendera föräldraledigheten spelandes tv-spel, plockandes navelludd eller vad som nu behagar mer än diskplockning, tvätt och dammsugning. Och medan kvinnan tappar pension, lön och karriärutveckling för varje dag hon är hemma och tar hand om deras gemensamma barn tänker han romantiskt att det inte spelar någon roll eftersom han kommer att ta hand om henne när de åldras tillsammans. Tankar som han varken minns eller vill kännas vid om de plötsligt befinner sig i skilsmässa.

Som jag skrev har jag inte upplevt allt av vad Cecilia beskriver. Särskilt inte hemma i familjelivet. Bara tillräckligt för att förstå. Och jag tycker synd om såväl män som kvinnor som sitter fast i denna förbannade ojämlikhet. Måste också klargöra att det inte är min partners fel att jag tjänar mindre, stannar hemma med barn och halkar efter i karriärsutvecklingen. Det är ett samhällsstrukturellt problem som vi alla ansvarar för att upprätthålla eller förändra.

Vill som sagt framhålla att min nuvarande arbetsgivare Chas tillämpar lika lönesättning oavsett kön och familjesituation och därmed är ett företag som tar ansvar för att främja jämlikheten.

Tack Cecilia för en bra inblick i verkligheten! Jag brukar inte läsa bloggar (skäms för att erkänna), men din tänker jag följa!

 

SD:s framgång – mer än invandringspolitik

För några dagar sedan lyssnade jag på ett inslag i P1 om att Sverigedemokraterna vinner väljare från Moderaterna, Socialdemokraterna och soffliggarna. En kvinna som tidigare varit engagerad i Moderaterna och som numera är riksombudsman för SD förklarar att hon tilltalas av att SD är tydliga, står upp för vad de säger och har en öppen organisation medan hon upplever andra partier som att de tycker lika, inte vågar stå upp för vad de säger och inte ger någon tydlig information.

Trots att kvinnan hela tiden återkom till tydligheten som det viktigaste för henne så fokuserade reportaget och tillhörande debatt på SD:s invandringskritiska politik som den stora anledningen till att väljare går över till SD. En politik som SD själva numera börjar kalla för integrationspolitik, något som i sig ger anledning att undra hur länge till SD kan upplevas som tydliga. En riskabel balansgång kan tyckas, men än så länge framgångsrik.

Säkert är partiets hållning i invandringsfrågan viktig för många som väljer SD. Även kvinnan i reportaget förde ett resonemang kring rasism. Men när människor själva lyfter fram tydligheten så är jag övertygad om att det inte bör negligeras utan tvärtom lyftas fram och tas på allvar av de etablerade partierna. Faktum är att flera SD-väljare jag diskuterat med sagt att de inte alls bryr sig om just invandringsfrågan men att de vill rösta på ett parti som är tydligt och rakryggat med vad det står för.

Så, hur blev det så här? Har de andra partiera ingen politik? Eftersom jag tillhör Socialdemokraterna vet jag att vi har det och jag är övertygad om att detsamma gäller för övriga partier. Däremot förstår jag varför alltför många inte ser vad partierna står för idag, vad som skiljer oss åt, utan istället upplever oss alla som populistiska deltagare i en jakt på samma röster, redo att vända kappan efter vinden för varje väljare vi talar med. Hur ställer sig M till jobbskattevadrag numera? Är S för eller emot ROT och RUT?

Politikerna och partierna berättar ofta om sin politik på en tämligen ytlig, generell nivå. De talar om mål som fler jobb, kvalitet i äldrevården och så vidare.  När de ska visa sig riktigt hängivna visar de i bästa fall upp ett besök på ett äldreboende eller en förskola där de också passar på att prata med en undersköterska eller förskollärare för att illustrera sitt intresse för hur verkligheten ser ut för ”the small people”, nej förlåt, för ”vanliga människor” ska det såklart vara. Tyvärr, eller tack och lov, är detta inte nog för att övertyga väljarna.

Just tydligheten tror jag är nyckeln till framgång för partierna och receptet för ökat valdeltagande. Det i sig kommer att eliminera behovet av missnöjespartier på extremkanterna. Dessvärre finns anledning att befara att de etablerade partierna har glömt bort hur man är tydlig och gör sig förstådd utanför de inre kretsarna i de politiska residensen som landstingshus, kommunhus och Rosenbad. Den senaste tydliga politikern många relaterar till är Palme och många tycks till och med förena tydlighet inom politiken med den politik som Palme var tydlig med. Med de begränsningarna förstår jag att det kan upplevas svårt att kommunicera med människor idag, här och nu. Det har ju hänt en del sedan Palme om man säger så.

Palme var också en karismatisk ledare. Att hitta en sådan idag tycks svårt för samtliga partier. Jag misstänker att Centerns val av en ung och för allmänheten tämligen okänd kvinna till partiledare var ett djärvt försök som inte föll ut så som man hoppats. Inte helt oväntat när man väljer en som på papperet är 28 men framträder som sina kollegor i 50-årsåldern. Där har vi det igen – det blev otydligt. Man ville förändra utan att förändra. Kunna visa att man valt en ung kvinna utan att mista dem som föredrar en äldre partiledare. Något som ingen lyckats med tidigare och som inte lyckades den här gången heller. Hade de hittat och vågat satsa på den där riktigt karismatiska ledaren hade det på det stora taget säkerligen fallit väl ut både hos dem som ville ha yngre och dem som ville ha äldre.

Svårigheten att finna den karismatiska ledaren är dock ingalunda ett hinder för partiets tydlighet. Även en tämligen grå mus kan berätta om vad man vill att ens politik ska resultera i och varför. Som socialdemokrat vet jag precis varför jag tycker att utbildning, företagarfrågor och jämlikhet är viktiga. Jag kan beskriva målet, måla upp bilden av vad jag vill att vår politik ska resultera i, ge exempel från verkligheten på hur jag vill att det ska vara och hur det absolut inte får vara. En del tycker att jag har fel. Andra delar min uppfattning. Och det är helt okej. Börjar jag däremot ludda till det och anpassa målbilden efter vem jag talar med kommer snart ingen att tro på mig längre.

Ledarskap och förändring kräver mod och övertygelse. Vi i partierna måste våga visa tydligt vad vi erbjuder, vilken typ av samhälle vi vill leva i, vilken framtid vi vill skapa, hur och varför. Allt baserat på våra grundläggande värderingar som vi ju vilar så tryggt i. Sedan är det upp till väljarna att avgöra vilken typ av samhälle de vill leva i.

Jag skulle kunna ge exempel och fördjupa mig i frågor som är viktiga förmänniskor idag, typ 30 år efter Palme, men det är inte det som är mitt syfte med artikeln. Min avsikt är att lyfta fram ett problem inom svensk partipolitik, ett problem som gynnar invandringsfientliga krafter, samt att visa på en lösning. Resten är upp till partierna.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5326768

http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-har-normaliserats-i-medierna

http://www.dn.se/debatt/vi-har-politiken-som-bryter-utanforskapet

Inför jämställdhetsskatt eller erkänn att vi inte ens lyfter ett finger för jämställdhet

 

Det går inget vidare med jämställdheten i Sverige.  Inte i världen heller för den delen.

I dagens DN påminner Malin Ullgren oss om en del välbekant statistik. Endast 10 procent av världens tillgångar ägs av kvinnor, 70 procent av världens fattigaste är kvinnor och i Sverige tjänar kvinnor endast 83 procent av vad männen tjänar.
Att problemet med löneskillnader inte är löst än beror knappast på att det skulle vara särkilt svårlöst. Jag tror snarare på att det finns en ovilja att lösa det.
Förslag om obligatoriskt lika delad föräldraförsäkring visar på ansats till god vilja men inte på någon riktig ambition i frågan.
Jag föreslår istället att man inför en jämställdhetsskatt. Låt män betala hälften av de 17 procent som skiljer deras inkomster från kvinnors. Öronmärk pengarna och överför dem till kvinnor som en korrigerande utjämningsåtgärd.
Naturligtvis ska hänsyn tas till jämförbara yrken och de skillnader som råder inom dessa. Inte en särskilt invecklad indexering att utföra.
Jag är ganska säker på att löneskillnaderna snabbt skulle minska. Givetvis skulle jämställdhetsskatten minska i samma takt.
Förmodligen skulle det inte dröja länge innan löneskillnaderna var eliminerade och jämställdhetsskatten skulle kunna tas bort.
Vad är problemet?

DN

Omskärelse som omskärelse

Så är omskärelse av pojkar på agendan igen. Precis som när företeelsen diskuterades för några år sedan förstår jag fortfarande inte varför det skulle vara tillåtet att omskära pojkar när alla är så rörande eniga om att förbjuda omskärelse av flickor. Finns det starkare kulturella och religiösa skäl för att omskära pojkar än flickor? Är omskärelse av flickor en gammal kulturell (enigt vissa) eller religiös (enligt andra) kvarleva som borde falla i glömska? Varför är inte omskärelse av pojkar det?

Nej, den här debatten kommer nog att förbli obegriplig för mig. Flera förespråkare för att landstingen ska utföra omskärelse på pojkar hävdar att ett starkt vägande skäl för detta är att pojkarna annars faller offer för klåpare som utför ingreppet hemma på köksbordet med infektioner och skador som följd. Men med det resonemanget borde vi ju ge efter och låta landstingen utföra även omskärelse på flickor som också riskerar att drabbas av köksklåparna. Hemma eller i föräldrarnas hemland.

Och sedan när började vi ge efter för den sortens utpressning? Och varför bara gällande pojkar men inte flickor?

Många frågor som ingen hittills kunna ge ett trovärdigt svar på.

DN

Åk tillbaka till Irak och ansök om arbetstillstånd

Dagens lunchtimme ägnade jag åt att vara med när David fick sitt utvisningsbesked. Det var en ovärdig upplevelse för alla inblandade.

För tjänstemännen som inte kunde svara på frågor och inte visste någonting om någonting – bara att deras uppgift var att berätta för David att de inom kort ska boka flygbiljetter till Irak och att de till fullo litar till någon handläggares på någon annan avdelning bedömning och migrationsöverdomstolens.

För Davids vänner som läst alla domar och utlåtanden och inte hittar någonting som talar för att Davids liv inte är i fara i samma stund som han landar i Irak.

För Davids anhöriga som sökt asyl i andra länder och beviljats det på samma grunder som David anfört.

För David som inte fick svar på sina frågor om hur hans säkerhet kunde garanteras när han landat i Bagdad. Vad som ska hända med hans familj. På vilka grunder Migrationsmyndigheterna kommit fram till att det skulle vara säkert för kristna irakier att vistas i Irak.

För Sverige som kastar ut en kille som bevisat sig vara en språkbegåvning, han har lärt sig svenska. Som bevisat sig ha läshuvud, han är en duktig student. Som bevisat sig vara socialt kompetent, han är omtyckt av studiekompisar, lärare och andra som träffat honom. Ja, Sverige har satsat på David och han har bevisat sig kunna förvalta satsningen väl och ha alla förutsättningar för att kunna vara en tillgång för Sverige. Då utvisar Sverige honom. Genom två utvisningshandläggare som inte vet någonting. Men de upplyser Davids bror, som har arbete i Sverige, om hans möjlighet att söka arbetstillstånd i Sverige när han anlänt till Irak. För han måste tillbaka till Irak först. Även om han redan allt som krävs för att beviljas arbetstillstånd i Sverige. Vet inte om just den biten beror på att man vill sponsra flygbranschen. Det vet nog inte utvisningshandläggarna heller.

Men jag vet att jag inte kommer sova gott i natt. Inte på länge.

I Värmdö är vi sju partier – Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Vänstern, Folkpartiet, Centern, Miljöpartiet och Moderaterna – som kommer följa David och vad som händer med honom om han utvisas.

Utbildning behövs, Björklund!

Jag vet inte om Jan Björklund helt har gett upp om sin egen politik, om skolans förmåga, om unga eller om hans mål helt oförblommerat är att skapa hopplöshetens Sverige genom att placera människor i utanförskap redan i barnaår.

Hans förslag om att placera de unga människor som redan har det tuffast i nedkortade utbildningar utan teorietiska ämnen är inte bara det mest cyniska jag hört sedan sist han försökte få igenom ett liknande förslag. Det är också det mest idiotiska ur alla perspektiv jag kan komma på.

Om syftet är att minska antalet avhopp från gymnasiet, som Björklund påstår, undrar jag vilket syfte han anser att gymnasieskolan uppfyller. Inte att ge unga utbildning uppenbarligen. I så fall hade han lagt fram ett förslag som syftade till att säkerställa kunskapsnivån hos unga. Något konstruktivt och positivt. Men Björklund verkar han ha gett upp om gymnasiets uppgift att tillhandahålla utbildning. Istället verkar han nu rikta in sig på att försöka göra om gymnasiet till ett slags förvaringsinstitution. Syftet med det i sin tur är troligtvis att kunna visa upp att han fört en politik som gör att fler unga lämnar gymnasiet med dokumenterad utbildning.

Men en utbildning som leder till vad? För den unge troligtvis arbetslöshet och utanförskap, omöjliga att ta sig ur eftersom Björklund naturligtvis strypt möjligheterna till en andra chans genom Komvux för dem som redan har en gymnasieutbildning

För samhället växande arbetslöshet. Troligtvis med ökad kriminalitet, sjukdomsproblematik och andra kostnadskrävande tråkigheter som följd. Och en stor andel av befolkningen som är så lågutbildad att den tror på statistiken som Björklund visar upp om att ”fler unga går ut gymnasiet”. Känns lite som början på slutet för Sverige.

För Björklund ett avtryck som den som degraderade gymnasieväsendet till mänskligt förvar.

Om jag vore gymnasielärare skulle jag känna mig så djupt kränkt i min yrkesroll att jag förmodligen skulle säga upp mig. Eller engagera mig politiskt under paroller som ”Döda inte gymnasiet, Björklund!”, ”Utbildning behövs, Björklund!”, ”Mina elever förtjänar en chans i livet, Björklund!”.

http://blog.svd.se/politikdirekt/2012/02/lararforbundet-bjorklund-nedmonterar-gymnasieskolan/

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=4958470

http://www.lararnasnyheter.se/l-rarnas-tidning/2012/02/10/damberg-s-gar-bj-rklundf-rslag

Den som fostras till att ge upp innan den ens har prövat är inte fri att välja klass

De senaste dagarna har klassdebatten rasat i media, på Twitter och Facebook. Rörelsen Allt åt alla arrangerade överklassafari i Nacka och möttes av äggkastning, en kristdemokrat ville åka på underklassafari och radade upp alla fördomar han har om underklassen och folkpartisten Martin Lundqvist citerades i aftonbladet: ”Jag ser det som ett medvetet och individuellt val vilken klass man vill leva inom.”

En del har ställt frågan om klass ens existerar idag. Jag ställde precis samma fråga för några år sedan. Naivt förhoppningsfull om att begreppet klassamhälle tillhörde historieskrivningen och i djup förnekelse av de orättvisor jag såg runtomkring mig och som jag själv var drabbad av.

Så vad är klass? Jag ser det inte som en indelning baserad på status och pengar. Snarare på hur stor makt du har att påverka ditt liv. Oftast underlättar pengar och ett anrikt efternamn men det är mer komplicerat än så och handlar i grunden snarare om utbildning, tro på sin förmåga, kunskap om hur man förverkligar sina idéer och tryggheten att våga satsa.

Kommer man från en förmögen familj är sannolikheten större att man har alla dessa faktorer. Men det är ingen garanti. Även i ekonomiskt välbärgade hem kan missförhållanden existera som fullkomligt demolerar alla förutsättningar för frihet att välja i livet.

Likväl kan det i en familj som ur ett ekonomiskt värderingsperspektiv skulle betecknas som underklass finnas en förståelse för vikten av utbildning som ger deras barn väldigt goda förutsättningar att göra val i livet.

Men även om man definierar klass så som jag gör så kommer vi inte ifrån att klassamhället existerar och att vi omges av sprickor som hotar att krackelera till avgrundsdjupa klyftor som skiljer klasserna åt på mindre än en nanosekund.  Om detta vittnar varje barn som inte kan studera vidare för att det går ut grundskolan med ofullständiga betyg. Varje barn som växer upp i dysfunktionella hem utan att någon ingriper. Alla som lärt sig att ge upp innan de prövat.

Och nej, Martin Lunqvist, man väljer inte klass. De barn i vårt samhälle som uppfostras till att ge upp innan de ens har provat har inget val. Och deras barn kommer inte heller att ha det. Och just uppgivenheten gör att dessa personer hamnar i ekonomiskt underläge förr eller senare. Vilket förstärker uppgivenheten och slår ut deras och deras barn möjligheter att ändra sin situation och ”välja en annan klass”.

Om vi verkligen vill komma ifrån klassamhället och förverkliga Martin Lundqvists värld där man väljer klass så måste vi börja med att säkerställa att alla barn får utbildning och kunskap av högsta kvalitet oavsett deras föräldrars förmågor. Sedan måste vi skapa ett samhälle präglat av trygghet, där människor vågar tro och satsa. För en del handlar det omm att söka en tjänst, för andra om att starta företag.

Så, folkpartist Martin Lunqvist, hur ska ditt parti bidra till att göra ditt citat till sanning?

Läs Aftonbladets blogg också!

%d bloggare gillar detta: