Back to gullbergiana

Ja, nu återvänder jag till mina gamla domäner… Typ… Från och med nu bloggar jag på www.gullbergiana.se. Hoppas du läser vidare där!

Brev till Janne Josefsson och Uppdrag granskning

Hej Janne!

Jag såg ditt reportage om barnfattigdomen i Sverige igår. Eller egentligen handlade det om en felaktig PR-kampanj. Men samtidigt framstod det i ditt reportage som att barnfattigdom i Sverige består av barn som inte kan åka utomlands på semester, inte kan få den senaste iPhonen och dylika i-landslyxproblem. Du lyckades inte hitta barn som inte har vinterskor på vintern och som går hungriga. Lite i förbifarten konstaterade du att det finns föräldrar som lägger pengar på cigaretter istället för på barnens kläder eller mat.

Janne, jag har träffat barn som har trasiga sommarskor av tyg på vintern. Med hål i sulorna så att all snö kommer in. Jag har träffat barn som inte får mat varje dag hemma. Och jag är inte dummare än att jag begriper att de barnen som jag träffat inte är ensamma i Sverige om sin situation.

Janne, jag förstår också varför du hade svårt att hitta de här barnen. Du letade på fel ställen. Du åkte runt i områden där det bor många familjer med invandrarbakgrund. Och du frågade vuxna. Du kommer inte hitta de fattiga barnen på det sättet. Och jag kan tala om varför.

Barnen som lever i fattigdom i Sverige lever så på grund av en kedja av svek från vuxna och samhälle. Det handlar inte om att deras föräldrar inte får tillräckligt med pengar från socialtjänst, Försäkringskassan eller arbete för att kunna ge sina barn kläder och mat. Det handlar om att de har föräldrar som röker, super eller knarkar upp pengarna. Eller spenderar dem på fel sätt, till exempel på grund av psykisk sjukdom. Där har vi sveket i första ledet. Sedan har vi skola och socialtjänst.

Skolan där personalen inte orkar ha mer med vare sig lilla Lisa eller hennes alkoholiserade pappa eller tokiga mamma att göra. Deras orosanmälningar till socialen leder ju ändå ingenvart och att försöka tala med pappan eller mamman har visat sig lönlöst för dem som haft civilkurage nog att försöka. Så de väljer att inte se att lilla Lisa pulsar genom snön i trasiga tygskor. Och lilla Lisa försöker så gott det går att avleda uppmärksamheten från hennes trasiga skor, från hennes föräldrars problem med missbruk, psykisk sjukdom eller dylikt. För att smälta in och för att skydda dem som enligt naturens lagar ska vara hennes skydd – hennes föräldrar. Så hon kommer inte att gå och berätta att hon inte får mat hemma halva månaden för att mamma eller pappa super upp pengarna.

Och hos socialtjänsten skruvar man obekvämt på sig när man frågar mamman eller pappan om hon eller han har problem med droger eller alkohol eller psykisk ohälsa. När mamman eller pappan svarar nej är det enklast att nöja sig med det och låta henne eller honom missbruka vidare tills det går så långt att de står utan bostad och barnen måste omhändertas. Hellre skjuta fram problemen och blunda så länge det går än att konfrontera föräldern med dennes missbruksproblem och kräva att hon eller han låter sig behandlas för att få fortsätta ha sina barn. Soc vet att de betalar ut tillräckligt med pengar varje månad för att barnen i teorin ska kunna ha ordentligt med mat och kläder och att en av anledningarna till att barnen inte får det är socialtjänstens egen brist på handlingskraft. Dessa socialarbetare kommer inte att hoppa fram och säga att de låter barn gå hungriga för att de inte vågar försöka tvinga föräldrarna att ta tag i sina problem innan det är för sent.

Sedan har vi alla andra i samhället som ser dessa barn i trasiga skor och inte gör ett skvatt åt saken.

Janne, om du vill hitta de fattiga barnen ska du inte leta bland mörkhåriga människor. Du ska leta där det finns missbrukare och psykiskt sjuka för det är hos dem du hittar barn som lever i fattigdom. Och tyvärr tror jag inte du hittar så många genom att fråga. Föräldrarna själva kommer inte att säga ”Japp, det är mina barn du talar om. Jag kan inte låta bli att supa upp pengarna från soc trots att det innebär att mina barn inte har vinterkläder på vintern och att de inte får mat här hemma.” De här föräldrarna har ju ofta inte ens erkänt sitt missbruk eller sin psykiska sjukdom för sig själva. Och barnen kommer troligtvis inte heller att träda fram. De älskar förmodligen sina föräldrar trots deras missbrukande eller tokigheter de begår på grund av psykisk sjukdom. De kommer att neka för att skydda sina föräldrar och för att slippa bli omhändertagna av socialtjänsten och för att slippa bli stigmatiserade.

Att gå runt och fråga som du gör i reportaget är lite som att försöka identifiera mörkertalen barnmisshandel genom att gå runt och fråga ”Hej! Jag har hört att många fall av barnmisshandel förekommer men inte anmäls. Tror du att det stämmer? Jaså, det gör du? Jamen, visa mig då dessa barn och misshandlande föräldrar!”

Jag försvarar på intet vis några oseriösa PR-kampanjer. Men ditt sätt att förenkla och avfärda ett allvarligt problem går enligt mig inte heller att försvara. Problematiken med barn som far illa är inte ny men att du skulle välja att tackla den på det här viset och göra blundandet legitimt hade jag aldrig trott. Att du tar upp mamman som lägger pengarna på cigaretter tyder på att du redan är medveten om hur barnfattigdomen ser ut.

Janne, jag är besviken och skulle önska att du genast beger dig ut i Sverige och på riktigt söker rätt på de fattiga barnen och skildrar deras verklighet och de vuxnas och samhällets svek. Genom dina tidigare reportage vet jag att om någon har mod och förmåga nog att hitta dessa barn så är det du. Och efter gårdagens reportage är det enligt mig det enda anständiga att göra om du inte vill bli en av alla som blundar inför verklighetens obekvämare delar.

Hälsningar

Aurora

 

PS! Jag vill framhålla att inte alla inom skola och socialtjänst är som de ynkryggar jag beskriver i brevet. Bland dem finns också sanna hjältar som verkligen vågar stå upp för barnen och ni borde lyftas fram och hyllas! Tack för att ni finns!

 

http://www.svt.se/ug/barnfattigdomen-i-sverige-kraftigt-overdriven

Centern – krisdrabbat och PR-geni?

Ingen har missat Centerpartiets så kallade kris. Alla vet att deras förslag till partiprogram kallas idéprogram och lanseras med bokstäverna FB som Facebook fast i Centerns fall står de för Framtidsbygget. Det har vi sett i nyhetsinslagen. Alla vet att förslaget innehåller punkter om ändrad arvsföljd, slopad skolplikt, fri invandring och månggifte. Fler än jag lär under de senaste dagarna ha stillat sin nyfikenhet på resten av programmets innehåll genom att ta reda på mer.

De senaste dagarna har företrädare för Centerpartiet synts i alla media. Och till slut avbröt partiledaren Annie Lööf sin semester i Thailand för att resa hem och ”ta kommandot”.

Resultatet? Centern framstår som ett ungt, friskt parti med djärva idéer och tillräckligt högt i tak för att våga debattera också mer kontroversiella yttringar. Till råga på detta har partiet en trygg, stark ledare i Annie Lööf. En ung kvinna som inte räds att hugga i och ta kommandot.

Så är Centern verkligen ett parti i kris? Eller är det ett parti med riktigt skarpt PR-folk?

DN

http://www.dn.se/debatt/vi-ar-inga-nyliberaler-utan-ett-folkrorelseparti

http://www.dn.se/nyheter/politik/nu-vantar-oppen-strid-inom-centerpartiet

http://www.dn.se/nyheter/sverige/partiledningen-ar-skarrad

http://www.dn.se/nyheter/politik/centerledaren-programmet-ska-skrivas-om

http://www.dn.se/nyheter/politik/fakta-centerns-ideprogram

Svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/annie-loof-avvisar-aven-forslag-om-skolplikt_7815484.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/annie-loof-far-kritik-hur-hon-an-gor-nu_7815156.svd

Aftonbladet

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16053004.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article16051737.ab

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article16052209.ab

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16046813.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16052564.ab

Expressen

http://www.expressen.se/nyheter/loof-frestar-pa-att-vara-ett-oppet-parti/

http://www.expressen.se/nyheter/annie-loof-tar-avstand-fran-manggifte-forslag/

SVT

http://www.svt.se/nyheter/sverige/loof-fragas-ut-i-aktuellt

http://www.svt.se/nyheter/sverige/konkurrentens-nalstick-mot-loof

Vad har hänt med Maria Elementar?

De negativa mediainslagen om Maria Elementarskola gör ont i hjärtat. Rektor Märta Franson och Maria Elementarskola gav mig en fristad under 8:e och 9:e klass och var med all säkerhet en räddning i mitt liv. Efter att i snitt ha bytt skola typ 2 gånger per läsår så kunde jag andas ut och knyta vänskapsband.

Men gudarna ska veta att det var allt annat än frivilligt från min sida att börja i ME. Jag hade hört talas om morgonböner, klädkoder och sminkförbud och var inte bara skeptisk utan helt anti när jag blev ivägsläpad till rektorn på spontanbesök, sommaren mellan 7:an och 8:an. Minns fortfarande hur rektorn skrattande med sin mörka barska stämma i porttelefonen bad oss komma upp så hon fick ta sig en titt på mig.

Minns att jag direkt reagerade på lukten inne på hennes rum. Lite åt pepparkakehållet men ändå inte.

”Det är så här trygghet doftar.” tänkte jag.

Märta Franson ställde frågor om hur jag förhöll mig till att hårdplugga, etik och moral, klädkoder, skolans motto med mera.

”Jag älskar att plugga, är skitetisk och moralisk, sympatiserar med klädkoder och skolans motto är också mitt!” ljög jag och hoppades att hon inte skulle se mascaran jag bar eller fråga mer om mottot som jag aldrig läst. För nu ville jag in på den här skolan. Jag kände att rektorn var en kvinna att lita på.

Innan vi gick pekade rektorn på en pappershög som påminde om Eifeltornet.

”Det där är listor på dem som står före dig i kön. Men jag kommer att ringa inför terminsstarten.” sa rektorn.

Jag klurade på vad det betydde. Var det kört? Men varför skulle hon i så fall ringa? Fanns det hopp? Men varför visade hon i så fall listorna? En dag ringde hon och meddelade att jag skulle få börja.

Vad var det som var så bra då? Tja, mitt i det som alla är så skeptiska till – klädkoder, sminkförbud, etik och moral på schemat, pojkar som ställer fram stolarna åt flickorna varje morgon, niande och magister si och fröken så – så mötte jag för första gången i mitt liv sann respekt från vuxna. Rektorn och lärarna kunde alla elevers namn. Om man som elev hade synpunkter eller klagomål lyssnade rektorn alltid på en. Så länge man kunde föra en mogen diskussion förstås. Något man snabbt lärde sig när hon tog ens argument på allvar och förde en dialog. Dessutom hade Märta Franson glimten i ögat och självdistans.

En annan fördom jag hade var att alla elever skulle komma från överklasshem. Icke. På skolan fanns en mix av ghettokids som jag och toppskiktet av svensk överklass. Och det spelade inte minsta roll vem som kom varifrån. Alla umgicks med alla och man tänkte inte på klasstillhörighet. Inte heller på märkeskläder och andra statussymboler. Ena dagen hängde man i någons sunkiga lya i betongen och nästa i någons 300 kvadratmetershus med pool på Värmdö.

Genom att låta mig gå i Maria Elementar gav Märta Franson mig en ljus tid att tänka tillbaka på bland i övrigt dystra barndomsminnen. För det och för att jag nu vet hur trygghet doftar kommer jag alltid vara henne tacksam. Tack Märta Franson!

 

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/lansstyrelsen-vill-avsatta-ordforande

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/maria-elementar-riskerar-vite

http://www.dn.se/sthlm/foraldrarna-vill-flytta-en-hel-klass

http://www.dn.se/sthlm/maria-elementars-styrelse-far-sparken

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5388004

 

Vem vill ha assistansfusk?

Ännu en gång debatteras de ökande kostnaderna för den personliga assistansen. Frågan blir alltid het när fusk inom branschen avslöjats. Politiker, debattörer, tjänstemän och andra vill stoppa fusk och sänka kostnaderna. De assistansberättigade vill värna om assistansen, sin integritet och sina liv. Av någon anledning uppträder dessa sidor som varandras antagonister. Förstår inte varför det ska behöva vara så…

För vem vill att det ska vara möjligt att fuska med assistansersättningen? Fuskarna såklart. Det är de som borde vara skärrade av debatten. Och vilka är det som fuskar? Av avslöjandena som debatterats i media att döma är det knappast de assistansberättigade. Skatteplanerande bolag, organiserad brottslighet och psykopatiska anhöriga ligger bakom fusket. De assistansberättigade missgynnas ju bara eftersom assistansens existens ifrågasätts varje gång fusk avslöjas.

Hur kan ämnet ha blivit så infekterat när alla parter egentligen vill precis samma sak: Stoppa assistansfusket!

Föreslår att parterna sitter ned och med gemensam klokskap utformar ett regelverk som i görligaste mån omöjliggör fusk med assistansersättningen utan att inkräkta på de assistansberättigades integritet.

Som exempel på integritetskränkningar har jag läst att Försäkringskassan begär in uppgifter om hur många minuter toalettbesök tar etcetera. Men ett toalettbesöks längd kan väl knappast motverka fusk med assistansersättningen? Så den typen av kränkning borde kunna undanröjas mycket lätt.

Det här borde vara enkelt!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5383531

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5397043

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/varningslamporna-blinkar-kring-assistansersattningen/

Inblick som ger insikt – om jämlikhet i verkligheten idag

Gick in på en besökares blogg och hittade det här fantastiska inlägget: Jämställdhet 2012 Sverige – en MEGAbluff!

Jag gissar att många känner igen sig i olika delar av Cecilias träffsäkra beskrivning av vad som ofta händer med jämlikheten när man blir mamma. Hur man med käftsmällskraft blir varse att allt man kämpat för när det gäller att vara oberoende och jämställd rinner ur ens händer.

Redan när jag klev in på arbetsmarknaden fick jag lite sämre villkor än mina manliga kollegor eftersom jag förutsattes skaffa barn en dag och dessutom antogs vara den som skulle vara föräldraledig (Vill förtydliga att min nuvarande arbetsgivare Chas tillämpar lika lönesättning oavsett kön och familjesituation samt aktivt uppmuntrar manliga anställda att dela lika på föräldraledigheten och därmed är ett företag som tar ansvar för att främja jämlikheten.). Givetvis är jag nu när det här med föräldraledighet blivit aktuellt för mig den som tjänar minst, anses ha minst ansvar och vara mer ersättningsbar och därmed är det jag som är hemma. Det är jag som tar paus i karriär- och löneutveckling, där jag som sagt redan hamnat bakom mina manliga kollegor. Det är jag som tappar förmåner och pension.

Och trots att en kvinna som fått barn måste gå upp och mata och byta blöjor minst två gånger per natt och var tredje timme under dygnets övriga timmar, en syssla som kan ta allt mellan 30 minuter och flera timmar per tillfälle, har jag alldeles för många väninnor som förväntas städa, handla, laga mat och ta hand om alla familjens åtaganden som inte har med jobb att göra eftersom hon ”ändå är hemma” och inte arbetar. Och jag har hört alldeles för många män uttala dessa förväntningar. Jag är bara tacksam för att jag själv inte lever så.

Kvinnor som inte stannar hemma blir å andra sidan anklagade för att vara usla både som mödrar och människor. De antas strunta i sina barn och vara redo att gå över lik för karriärens skull.

En djupt sorglig sak i allt detta är att så många män reagerar defensivt inför beskrivningen av denna verklighet och antingen avfärdar den helt eller rycker på axlarna. Och det är det som får mig att känna total hopplöshet. För om hälften av befolkningen inte är intresserad av att kännas vid problemet så blir det väldigt svårt att åstadkomma förändring.

Jag tror uppriktigt inte att män, inte de flesta i alla fall, ignorerar den här typen av ojämställdhet av illvilja eller ens för egen vinnings skull. Jag tror att det är så enkelt att de inte har en aning. Jag hade ju ingen aning förut. De tror på allvar att bebisar sover sig igenom dagarna och att mammorna kan spendera föräldraledigheten spelandes tv-spel, plockandes navelludd eller vad som nu behagar mer än diskplockning, tvätt och dammsugning. Och medan kvinnan tappar pension, lön och karriärutveckling för varje dag hon är hemma och tar hand om deras gemensamma barn tänker han romantiskt att det inte spelar någon roll eftersom han kommer att ta hand om henne när de åldras tillsammans. Tankar som han varken minns eller vill kännas vid om de plötsligt befinner sig i skilsmässa.

Som jag skrev har jag inte upplevt allt av vad Cecilia beskriver. Särskilt inte hemma i familjelivet. Bara tillräckligt för att förstå. Och jag tycker synd om såväl män som kvinnor som sitter fast i denna förbannade ojämlikhet. Måste också klargöra att det inte är min partners fel att jag tjänar mindre, stannar hemma med barn och halkar efter i karriärsutvecklingen. Det är ett samhällsstrukturellt problem som vi alla ansvarar för att upprätthålla eller förändra.

Vill som sagt framhålla att min nuvarande arbetsgivare Chas tillämpar lika lönesättning oavsett kön och familjesituation och därmed är ett företag som tar ansvar för att främja jämlikheten.

Tack Cecilia för en bra inblick i verkligheten! Jag brukar inte läsa bloggar (skäms för att erkänna), men din tänker jag följa!

 

Ta för dig kvinna!

För några månader sedan rapporterade media om att få kvinnor fanns på toppositionerna inom politiken. Även bland toppolitikerna från partier som utser varannan kvinna respektive man var en övervägande majoritet män.

När jag inför valet 2010 studerade ett antal kommuner där fördelningen mellan män och kvinnor inom politiken var till synes jämn visade det sig att toppositionerna och därmed den verkliga makten till största delen innehades av män. Något som tyder på antingen bristande förmåga att leda och ta ett helhetsansvar eller att man helt enkelt inte tar jämlikheten på allvar.

Just Värmdö, där jag sitter i kommunfullmäktige, utmärker sig för närvarande genom att ha kvinnor på toppositionerna kommunstyrelseordförande, kommunfullmäktigeordförande samt oppositionsråd. S-laget leds av Annika Andersson Ribbing, som lyckas med bedriften att utstråla både ungdom och lång politisk erfarenhet samtidigt.

Jag önskar verkligen att fler kvinnor runtom i landet träder fram och meddelar att de är redo att ta över rodren. Inte bara inom politiken utan också inom näringslivet. Och att dessa kvinnor ges chansen av de etablerade, manliga innehavarna av makten.

Själv är jag för närvarande föräldraledig men under tiden kommer jag att uppmuntra alla kompetenta kvinnor jag känner att kandidera till riksdag, landsting, kommun, chefspositioner, styrelseposter och så vidare.

Det är 2013 och hög tid att sluta jiddra om jämlikheten. Just do it!

Nytt år och aldrig mer som förr

För första gången kan jag utan att det blir en klyscha med säkerhet säga att det nya året inte kommer bli som något jag tidigare upplevt. Nu har jag ansvaret för en annan människa, för att ge honom goda värderingar och de bästa förutsättningarna för att ha ett bra liv. Han kommer alltid att gå före allt annat och varje gång jag ser på honom känner jag mig som världens lyckligaste som får vara hans mamma.

Nej, jag ska inte bli en av mammabloggerskorna eller börja skriva om rosa moln och blå elefanter. Men innan jag lämnar ämnet föräldraskap för denna gång måste jag konstatera att det utöver att vara fantastiskt att vara förälder fått mig att upptäcka hur svårt det är att upprätthålla något slags jämlikhet i ett heterosexuellt förhållande när man får barn. Kvinnan är den som ammar, som översvämmas av hormoner, som inte får lyfta tungt efter förlossningen och så vidare. Per automatik knuffas man in i könsroller vare sig man vill eller inte. Kvinnan är den som får ge upp det mesta och ändå är det kvinnan som är förloraren på arbetsmarknaden, som tappar pension, hamnar efter i löneutvecklingen och så vidare. Det är så orättvist.

Än så länge känns det som att leka Hollywood-fru när jag vinkar adjö till barnets far om morgnarna när han åker till jobbet men jag kanske vänjer mig.

Så vad vill jag med 2013 utöver att ge min son all kärlek som finns i hela världen? Politiskt och opinionsmässigt tänker jag ägna mig åt just jämlikheten, vars existens är en förutsättning för ett civiliserat samhälle. Jämlikhet mellan könen och mellan fattiga och rika. Särskilt viktigt är barns rätt till jämlikhet oavsett om deras föräldrar är akademiker, välbärgade och lyckade eller obildade, fattiga och missbrukare. Jag har några vilda idéer om hur jag ska bedriva arbetet med detta. Mer säger jag inte just nu.

Yrkesmässigt hoppas jag på att använda mina skills och samtidigt utvecklas vidare när jag kommer tillbaka efter föräldraledigheten. Jag trivs ju som bäst på jobbet när jag utsätts för prövningar som kräver att jag använder mina kunskaper och förmågor och lite till för att lyckas. Det är då kreativiteten blomstrar, nya lösningar och idéer föds och det är då jag känner tillfredsställelse i det jag gör vilket är en boost som åtminstone jag behöver för att må bra.

Privat tänker jag vårda mina relationer. Under förra året har jag insett att man faktiskt kan välja sin familj om man inte har fått det så bra förspänt på det området naturligt från början så att säga. Eftersom vi flyttade flera gånger per år under hela min uppväxt har jag inte så många gamla vänskaper men som tur är har jag under senare år hittat några riktigt fina vänner. Och så har jag mina kära systrar. Så vänner, systrar och lillfamiljen – räkna med en massa kärlek!

Ja, det här verkar bli ett bra år!

Ockultskräck och galenskaper…

Skrattet kom långsamt av sig och fastnade till slut någonstans i halsregionerna när det sakta gick upp för mig att kvinnan i SVT:s morgonsoffa på riktigt anmält årets julkalender på grund av att hon är allvarligt orolig för att den ska inspirera barn till att leka anden i glaset eftersom hon hört att ”det kan fungera”. Kvinnan, som är religiös, framhåller det olämpliga i att rollfiguren i julkalendern berättar att hon hittat information på nätet om hur man leker anden i flaskan, något som kvinnan menar kan locka barn… Vidare förklarar hon att många tror att anden i glaset är en oskyldig lek – MEN…

Ja, vad säger man? Inslaget har väckt många frågor hos mig. Hur tänkte SVT när de bjöd in kvinnan för att medverka? Att hon skulle vara något slags driftkucku? Eller tar SVT också detta med anden i flaskan på allvar? I så fall finns det ju en del att ta ställning till. Exempelvis hur man ska agera om andarna skulle dyka upp under inspelningen av anden i glaset-scenerna. Finns det försäkringar om andarna skulle ställa till med något?

Måste erkänna att även jag lekte anden i glaset som barn. Det gjorde typ alla jag känner. Vi lekte också en lek som gick ut på att locka fram en svartklädd kvinna i en spegel samt svimningslekar. Ja, vi försökte få oss själva att svimma genom att hålla andan, trycka till i varandras solar plexus och andra konstigheter. Spöklekarna var nog de mest ofarliga.

Slutligen måste jag säga att jag saknar en fråga från SVT. Nämligen om kvinnan övervägt huruvida hon själv skrämmer barn till att tro på anden i glaset trots att det troligtvis är kompisarna som styr glaset. Buhuuu…

 

http://www.svt.se/gomorron-sverige/anden-i-glaset-kan-fungera

Censur för Apple

 

Apple ville inte sälja Peter Övig Knudsens böcker Hippie 1 och 2 på grund av de nakna bilderna. Gillar hur Knudsen löst problemet!

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/naket-blir-applen-hos-apple/

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 70 andra följare

%d bloggare gillar detta: