De senaste dagarna har klassdebatten rasat i media, på Twitter och Facebook. Rörelsen Allt åt alla arrangerade överklassafari i Nacka och möttes av äggkastning, en kristdemokrat ville åka på underklassafari och radade upp alla fördomar han har om underklassen och folkpartisten Martin Lundqvist citerades i aftonbladet: ”Jag ser det som ett medvetet och individuellt val vilken klass man vill leva inom.”
En del har ställt frågan om klass ens existerar idag. Jag ställde precis samma fråga för några år sedan. Naivt förhoppningsfull om att begreppet klassamhälle tillhörde historieskrivningen och i djup förnekelse av de orättvisor jag såg runtomkring mig och som jag själv var drabbad av.
Så vad är klass? Jag ser det inte som en indelning baserad på status och pengar. Snarare på hur stor makt du har att påverka ditt liv. Oftast underlättar pengar och ett anrikt efternamn men det är mer komplicerat än så och handlar i grunden snarare om utbildning, tro på sin förmåga, kunskap om hur man förverkligar sina idéer och tryggheten att våga satsa.
Kommer man från en förmögen familj är sannolikheten större att man har alla dessa faktorer. Men det är ingen garanti. Även i ekonomiskt välbärgade hem kan missförhållanden existera som fullkomligt demolerar alla förutsättningar för frihet att välja i livet.
Likväl kan det i en familj som ur ett ekonomiskt värderingsperspektiv skulle betecknas som underklass finnas en förståelse för vikten av utbildning som ger deras barn väldigt goda förutsättningar att göra val i livet.
Men även om man definierar klass så som jag gör så kommer vi inte ifrån att klassamhället existerar och att vi omges av sprickor som hotar att krackelera till avgrundsdjupa klyftor som skiljer klasserna åt på mindre än en nanosekund. Om detta vittnar varje barn som inte kan studera vidare för att det går ut grundskolan med ofullständiga betyg. Varje barn som växer upp i dysfunktionella hem utan att någon ingriper. Alla som lärt sig att ge upp innan de prövat.
Och nej, Martin Lunqvist, man väljer inte klass. De barn i vårt samhälle som uppfostras till att ge upp innan de ens har provat har inget val. Och deras barn kommer inte heller att ha det. Och just uppgivenheten gör att dessa personer hamnar i ekonomiskt underläge förr eller senare. Vilket förstärker uppgivenheten och slår ut deras och deras barn möjligheter att ändra sin situation och ”välja en annan klass”.
Om vi verkligen vill komma ifrån klassamhället och förverkliga Martin Lundqvists värld där man väljer klass så måste vi börja med att säkerställa att alla barn får utbildning och kunskap av högsta kvalitet oavsett deras föräldrars förmågor. Sedan måste vi skapa ett samhälle präglat av trygghet, där människor vågar tro och satsa. För en del handlar det omm att söka en tjänst, för andra om att starta företag.
Så, folkpartist Martin Lunqvist, hur ska ditt parti bidra till att göra ditt citat till sanning?
Läs Aftonbladets blogg också!
Aurora,
Du för ett intressant resonemang. Många har missuppfattat mitt citat, då är det svårt att diskutera det. Du har däremot förstått mitt citat, men håller inte med mig i sak. Det öppnar för en diskussionsmöjlighet.
Det må kanske vara så att jag har en naivt positiv tro på att människor kan mycket, för jag tror nämligen att de flesta kan sätta mål och även nå dem. Jag tror till och med att man kan sätta mycket ambitiösa och höga mål som kan leda till en klassresa. Därmed tror jag att man kan sätta mål som gör att man medvetet kan välja den klass man _vill_ leva inom. Som med alla generella uttalanden så finns det undantag, min tes kanske inte funkar på alla, men i det stora hela tror jag att de funkar för de flesta.
Ett par av de kommentarer som jag hunnit läsa (jag har inte läst alla, det blev ju så många), handlar om att alla inte kan bli direktörer. För vem ska då hantera alla andra sysslor i samhället?
Jag tror direktörsproblemet är självreglerande på något vis. Jag tror inte att alla kommer att vilja leva som direktör. Möjligtvis att man vill drömma om det, men så fort man skissar på vad som krävs för att nå dit tror jag att vissa nog omvärderar sitt mål. För att nå vissa högt uppsatta mål kanske man blir tvungen att försaka saker som exempelvis familjebildning, socialt privat liv, rikt fritidsliv osv. Då tror jag nog att vissa hellre väljer ett mål som går att kombinera med just dessa betydelsefulla värden. Jag tror därmed att även mål som inte ligger inom det många kallar ”överklass” även är eftertraktade mål för många.
Ganska många av de som missuppfattat mitt citat hävdar att jag skulle vara ute efter att man väljer den klass man föds inom. Det är som sagt en missuppfattning. Jag tror inte att man kan påverka den klass man föds inom. Man kan välja mycket, men inte sina föräldrar. Om man plockar bort ordet ”vill” i mitt citat så kan jag förstå hur de kom fram till sina synpunkter, men nu finns ju ordet ”vill” med i citatet, så jag gissar att vissa har läst mitt citat lite för snabbt bara.
Du resonerar kring barn som uppfostrats till att ge upp innan de ens har provat. Den typen av uppfostran tycker jag är fel, hur kan man påverka sina barn på ett sådant negativt sätt? I min värld får människan flera chanser. Jag tror att man kan uppnå sina mål, även om man haft en tuff start i livet eller om man för tillfället befinner sig i en tuff situation. Det är samhällets skyldighet att hjälpa de mest utsatta att komma upp på benen, så de människorna också kan vara med och sätta sina egna mål och arbeta för att nå dem.
Slutligen. Jag tror gott om människor. Jag skrev mitt inlägg på facebook i all välmening. Tanken med inlägget var att hävda att klassamhället inte är på väg tillbaka, vilket forskarna i DN-artikeln hävdade, utan att det alltid funnits där. Nu blev dock fokus på något helt annat, tack vare ett tjuvnyp av Robert.
Jag tror att de flesta kan lyckas med de mål de sätter upp. Vissa gör det snabbt, andra behöver mer tid. Vissa gör det enkelt, andra har en tuffare resa att göra. Jag tror att en positiv och optimistisk syn på samhället, och dess möjligheter för den enskilda människan att själv få välja hur den vill leva sitt liv framöver, gör mer gott än att tro motsatsen.
De som hävdar att ”om man fötts in i en klass så kan man inte ta sig ur den” känns för mig främmande. Tror man att man ska misslyckas, så är sannolikheten stor att man misslyckas. Tror man att man kan lyckas, så är sannolikheten stor att man kan lyckas. Jag tror att de flesta kan nå sina mål. Kanske naivt, men det är vad jag tror.
Varma hälsningar,
//Martin
Hej Martin!
Först och främst vill jag säga att jag verkligen uppskattar ditt svar och att du utvecklar ditt resonemang. Det är då vi skapar progressivitet i politiken.
Du använder ordet naiv.
Jag menar att för att ditt resonemang om människors makt att välja skulle hålla krävs att människor inte var påverkbara av sociala faktorer som mobbning i skolan, missbrukande föräldrar, övergrepp, traumatiska upplevelser osv.
Men det är vi. Och att tro att just skillnader i våra uppväxter inte skulle påverka oss, våra val och möjligheter är därför antingen väldigt naivt eller ett sätt att frånsäga sig ansvar. Eller tecken på förnekelse verkligheten.
Jag har själv vuxit upp i flera miljöer. Mest sådana som ofta betecknas underklassmiljöer men även andra. Min familj räknades till socioekonomisk underklass. Jag hamnade i en umgängeskrets som bestod av barn från extrem överklass. Inblicken i just flera miljöer är det som gjort att jag kunnat kämpa mig till att påverka mitt liv. Men utan ett utbildningssystem och andra trygghetsfaktorer som fanns hade jag inte haft en chans. Och just det faktum att jag inte var totalt segregerad och helt hänvisad till andra som hade det precis som jag var också avgörande. Att se de förutsättningar som mina vänner levde under och deras sätt att resonera om sin framtid och hur de tog en del för givet var också avgörande.
Direktörsproblemet som du kallat det tror jag precis som du är självreglerande. Vi är alla olika och vill olika. Det viktiga är att alla ska ges samma möjligheter att utveckla det ma vill om man vill.
Du har så rätt i att chansen att lyckas är så fantastiskt mycket större om man tror att man ska lyckas. Men alla vi som levt i hopplöshetens delar av Sverige, vilket inte nödvändigtvis alltid har med geografi att göra, vet att där är nästan ingenting möjligt just för att man fostras till att ge upp innan man försökt. Av omgivning såväl som föräldrar. Håller med dig om att det är hemskt och inte borde vara så. Om du inte har upplevt den är det omöjligt att veta vad jag pratar om. Till och med jag glömmer ibland.
Så för att göra ditt citat till verklighet måste vi ge alla förutsättningar även till våra medmänniskor som lever i hopplöshetens Sverige.
Varma hälsningar och med hopp om att du vill föra en politik som förverkligar dina ord.